10
under dessa första år, hvad de måst lida och utstå, det kan jag ej ens fatta i hela dess omfång, och det hör ej heller hit. Vid denna tid fanns det ej många familjer med hvilka man kunde pläga umgänge. Min stackars mor måste gripa sig an med ett stort landthushåll, min far egnade sig med all ifver och kraft åt sitt kall. Enhvar, som kan påminna sig tillståndet i bygden på den tiden, kan föreställa sig hvilket Augiastall här fanns att rensa, och jag vet ej huru långt han på detta arbete hunnit, då han efter trettio års mödor lade sig till hvila. De enda förströelser som stodo dem till buds var den i sanning herrliga nejden rundtomkring och deras gemensamma smak för läsning, — lyckligtvis egde min fader ett betydligt bibliotek — samt då och då, ehuru sällan, ett besök.
Min far egnade mycken omsorg åt sina barns uppfostran. Medan mina bröder ännu voro för små för att skickas i skola, hölls beständigt en informator åt oss. Förutom den bokliga lärdom, som han sålunda sträfvade att bibringa oss, vakade han med yttersta noggrannhet öfver vårt uppförande, äfven i allt som hörde till det yttre skicket. Vi höllo af honom, vi täflade om ett leende, ett bifallstecken, men icke desto mindre ingaf oss hans person mycken fruktan. När vi hörde hans långsamma, tunga steg i trappan, upphörde lekar och kif och allt som förut skänkt lif åt rummet. Min mor öfverfor rummet med ett snabbt ögonkast för att se om en stol eller ett bord blifvit rubbadt från sin plats. Olycklig den, som icke iakttog bordskick, som antingen kom för sent, eller på något sätt eljest förbröt sig mot ceremonielet. Barnkammaren var belägen i andra våningen utanför vår fars rum, så att han fullkomligt kunde äga oss under sin uppsigt. Leka fingo vi gerna och aldrahelst sjunga; af det sistnämnda kunde han aldrig få förmycket. Men allt stoj eller annan disharmoni tystades ögonblickligt genom ett tecken
