22
jordens sköte. Om något kom bort, och jag kan icke neka till att sådant understundom hände i vår familj, så misströstade vi aldrig, ty der fanns ju Martha. En ung dam hade på en labyrintisk promenad genom dalarna, längs med elfven, förlorat sin ring, en förlofningsring, — denna sista omständighet gjorde henne isynnerhet olycklig, emedan hon tog det för ett dåligt omen. Martha går ut och hittar ringen midt på ängen. En dag, då min fader kom hem från en resa till Kristiania, en hel dagsresa, hade han tappat en mycket dyrbar diamantkråsnål — hvar hade han ej ringaste aning om. Han saknade den först då han kom hem. Martha utbad sig tillåtelse att resa dit för att söka, och Martha reste med sin sällsamt naiva, jag kunde nästan säga inspirerade tro på sin lycka, under det vi med vårt öfverlägsna tvifvel sågo henne afresa. Hon hade sökt på ett par ställen och det var redan mörkt då hon kom till skjutshållet Trögstad, omkring två norska mil från hemmet. Här fick hon en lykta och gaf sig till att söka på gården och i smutsen ibland böndernas skrindor och hästar fann hon nålen. En annan gång saknade min far, också efter en stadsresa, en snusdosa af förgylldt silfver; denna gång nekade han henne rentaf att företaga någon upptäcktsresa, han hade saknat dosan redan i närheten af Kristiania och sjelf låtit anställa efterspaningar, helt visst hade den blifvit honom frånstulen. Men denna gång var Martha olydig, tog häst och släde och begaf sig åstad. Då hon hade åkt ett litet stycke, ville hon draga fällen tillrätta, dervid föll något ned i hennes knä, och se! det var dosan, som gömt sig mellan fällen och fodret och som Marthas magnetiska närhet nu drog fram. Denna samma Martha var det, som blef utskickad efter papegojan. Hon hade nästan sjelf uppgifvit allt hopp, då det föll henne in att söka i en helt annan, föga sannolik riktning, nere i en djup dal. Nu kommer det andra snilledraget af papegojan, som jag skulle
