berätta. Käre vänner! I fån ej förgäta, att mycket af detta är skrifvet för mina barn, så låtom oss då vara barn och glädja oss öfver papegojan! Martha hade, som sagdt är, nästan uppgifvit allt hopp, då hon plötsligen rakt öfver sitt hufvud hörde en gäll, välbekant röst: »Kom hit, Martha! Martha, kom hit!» I toppen på en af våra stora hängbjörkar såg hon sin kära gamla vän sitta. Denna hade ej förr blifvit henne varse, förr än hon med tillhjelp af näbb och klor äntrade ned till henne, och belåten promenerade upp på hennes axel.
Femte Natten.
Mina barndomsår förflöto sålunda lugnt, jag vet sjelf ej rätt huru. Vi hade fått en lekkamrat i en min faders systerson, hvilken mina föräldrar togo till sig, när han var omkring sex år gammal för att uppfostra honom som eget barn. Jag minnes ännu, huru en sen afton en liten rödblommig, blåögd pilt stod, liksom hade han snöat ner, midt i vår krets. Nicolai Storm[1] var af en stilla, eftertänksam karakter, han inverkade förunderligt lugnande inom kretsen af sina små nya kusiner, af hvilka ingen i hög grad utmärkte sig för nämnda egenskaper. Mina föräldrar brukade säga om honom, då han längre fram lemnat vårt hus: »Med Nicolai har det förunderliga inträffat, att han aldrig gifvit oss anledning att säga ett omildt ord. Den som har känt min fader och vet hvilken sträng måttstock han använde på hvarje äfven den ringaste förseelse, förstår, att detta vitsord hade något att betyda. Nej han slog aldrig sönder en ruta, han rubbade aldrig en stol från sin plats,
- ↑ Numera Statsrådet, Generalen Storm Wergeland.
