24
detta mönster för artighet, hvilken längre fram skulle rycka hela vårt försvarsväsen ur sina fogningar, och, då alls icke artig längre, slå i kras allt det ärevördiga, allt det man bör hafva respekt för, emedan det är gammalt och har gjort sin tjenst. Sant är, att kusin Nicolai redan som gosse utveckladt denna stilla betänksamhet, detta orubbliga sinneslugn, som sedermera på ett så oskattbart sätt har kommit honom till godo.
Då mina bröder och min kusin hunnit den ålder att de kunde skickas till skolan i Kristiania, blef informatorn afskedad, och dermed slutade också den gången min skolgång. Jag läste blott enstaka ämnen för min far, så att jag fick mera tid att svärma omkring i det fria. Om den ödslighet, som på den tiden rådde i dessa dalar och längs med den djupa, bugtande elfven, der nu jernvägsvidundret, likt något af sagoverldens jättedjur, frustande och eldsprutande rusar fram, — kan man numera knappt göra sig ett begrepp, och halfva dagar brukade jag vistas dernere. Hvilka tankar, planer och drömmar väcktes ej i dessa dalars sköte! Stundom öfverfölls jag der af ett obeskrifligt svårmod, isynnerhet de långa söndagseftermiddagarna, då våren bröt fram med solig luft, när den gula hästhofven tittade fram och björkarna dröpo af de sår vi tillfogat dem.
En bild från mina första barndomsår i E. förknippar sig med dessa elfstränder En gång då jag vandrade utmed dem, det var också på en söndagseftermiddag, men en vacker midsommardag, stötte jag på en liten pilt af ungefärligen min ålder, sju eller åtta år, som stod och metade, med ett helt litet spö. Han var vacker som en engel; på det ljusa, rikt lockiga håret bar han en halmhatt med ett blått band omkring; en ljus drägt med en fin, broderad krage, klädde honom alldeles förtjusande. Jag tyckte att jag aldrig hade sett någonting så himmelskt. Den ljusblå blusen hade jag väl ändå kunnat motstå, men
