52
bekanta till familjen Schoulz. Detta rika, bildade hus med sina många uppblomstrande döttrar, af hvilka den äldsta, Charlotte, var en skönhet, den andra, Carolina, var Christianes väninna, gjorde på mig ett djupt intryck, och erbjöd efteråt naturligtvis många ämnen till samtal. Längre fram hade Christiane åter varit der, men hon var besynnerligt sluten och talade mot sin vana icke om S.’s. Jag anade ingenting, utan gjorde frågor om familjen. Och Charlotte, var hon lika skön? hur var hon klädd? och Carolina, var hon lika munter som sist? Nej, svarade Christiane. Hvarför icke? var hon sjuk? Nej, sade hon åter och blef blekare. Hon såg på mig, som ville hon bedja om förskoning. Jag teg. Carolina är död, sade hon. Jag frågade icke mera, och der var ej heller mer att säga; omständigheterna voro ju likgiltiga mot detta sorgligt lugna, stilla sörjande: Carolina är död.
Men nu tillbaka till Christianes första vistelse vid pensionen. Att jag kände mig mäktigt dragen till henne, lär enhvar kunna förstå. Men äfven hos henne fanns liksom hos systern något förnämt tillbakahållande, ochså hon var skygg, men på ett annat vis än jag. Man såg, att med all denna blyghet var hon uppfostrad i verlden, hon ägde säkerhet, hållning, hon utförde med lätthet alla dessa dagliga småpligter, hvilka i en pension bero på klockslag, idel fullkomligheter, hvari jag dessvärre stod långt tillbaka. Således kom jag henne icke närmare. Jag såg beundrande upp till henne; också var hon ett halft hufvud högre än jag. Hur skulle jag, som gällde så föga hos de andra barnen, kunna hoppas att vinna hennes vänskap? Och likväl drefs jag af en smärtsam längtan att göra mig förstådd af henne, den första i verlden, åt hvilken jag tyckte mig hafva något att säga. Med all min ålders excentricitet önskade jag en anledning att för henne visa mig stor,
