framstående. Slumpen är ju de dårars förmyndare, och så lät tillfället ej heller länge vänta på sig.
Jag var vid denna tid svag till helsan, och just en liten ömklig stackare att se på, en följd, efter hvad jag tror, af det något torra och skarpa klimatet i vår hembygd, som verkar tillbakahållande på organisationer af en viss art. Men det gick med mig som med kalkonungarna, som det var så svårt att behålla lif i sålänge de voro späda; när vi nått en viss ålder, togo vi vår skada igen och trifdes dubbelt så bra. Bland de unga flickorna fanns en qvarteron från St. Thomas, som hette Anna Friborg. Denna Anna hörde icke med till ormbunkarna; hon var en sann produkt af sitt eget aflägsna luftstreck, en kaktus med hastigt utvecklade, eldröda blommor, skarpa törnen och bisarra blad — för mig för resten en omöjlighet, ett fullkomligt främmande, obegripligt väsende, liksom jag å min sida måste varit det för henne. Vacker var hon, ja understundom förtrollande, men så besynnerligt häftig och nyckfull. Under hela veckor kunde hon vara svårmodig och sluten, så igen öfverdådigt munter och liksom besatt af en gäckande demon. I den galna rotvälska hon talade, af tyska, engelska och danska, väckte dock hennes gäckerier som oftast blott skratt. Den omständigheten att jag, svag till helsan och förklemad i hemmet, hade svårt för att finna mig i pensionens tarfliga lefnadsätt och tidiga uppstigande, gaf henne i synnerhet ämne till gäckeri.
En dag angrep mig Anna på detta sätt i de andra barnens och Christianes närvaro. Det ena ordet gaf det andra, och för att en gång för alla bevisa dem, att jag ej förtjente deras beskyllningar för bortskämdhet och klemighet, tillbjöd jag mig att under åtta dagar lefva för fyra skilling, och på inga vilkor förtära något annat än hvad jag kunde få för fyra skilling om dagen.[1] Detta var ju mycket
- ↑ Ungefär 12½ öre.