54
roligt, löftet blef mottaget och besegladt med alla formaliteter och vi blefvo alla enige om att sörja för det saken ej skalle upptäckas af lärarinnorna. Att jag åt mjölk och bröd, medan de andra drucko the, till det kunde man ju angifva ett dietetiskt skäl. Det spisades i tvänne rum; när jag ej fanns i det ena måste jag ju vara i det andra. Ett förfärligt löfte var det dock, förfärligare än jag hade tänkt, och hållas måste det. När man öfverväger mitt förhållande till dessa barn, som plågade och missförstodo mig, till Christiane, hvars vänskap jag ville vinna ehvad det än måtte kosta, så skulle man begripa, att jag måste hålla det, om det än skulle kosta mitt lif. Helt allvarlig beredde jag mig att begynna hungerprofvet. Mina välvilliga åhörare! skall jag berätta er, huru det gick mig? Ja, hvarför icke! Jag har ju ej utlofvat något annat och bättre än hvad jag sjelf har upplefvat, och skullen I också falla i sömn vid min berättelse — nå, Gud signe eder, det vore ju det bästa, som kunde hända er! Märkvärdigt tydligt står dessa dagars kamp med sina minsta drag qvar för mitt minne, som vore det blott en vecka sedan jag upplefvat det. Lördagen skulle profvet börja och jag köpte på morgonen för två skilling bröd, en skilling mjölk och en skilling frukt. Denna dag förgick drägligt nog, den hade ännu godt af gårdagen. Ännu ser jag kannan med det rosenröda landskapet på, som inneslöt det hvita lifselixir, hvaraf jag tog ungefär ett halft qvarter i sender. Söndagen var värre; kyrkogången angrep mig och det var svårare än jag tänkt att vara andäktig när man fastat i ett dygn. Om aftonen gjorde vi en promenad i det vackre Kristineruhe, en park, som blifvit skänkt till staden af en from afliden godsegarinna, som bott straxt bredvid. I dessa anstalter spatserar man parvis och alla på en gång, dock kan man få välja med hvem man vill gå. I skogen släppes hjorden lös och man leker och sprider sig som man vill. Händelserna på
