en sådan tur är att man kan möta gossarne med sina herdar, hvilka halft leende, sneglande, men lika så tysta vandra förbi. Det var en skön, varm septemberafton; på vägen stannade jag vid en björnbärsbuske och ville plocka några bär; då utspann sig en tvist om det tillåtliga häri. Några af de mera ömhjertade menade, att björnbär icke voro innefattade i förbudet, men de mera juridiska hufvudena påstodo, att det var sagdt, hvad man kunde få för fyra skilling. Dessa björnbär voro icke köpta, och det blef stående dervid: Björnbär tillåtas icke. Måndagen var icke värre. Jag köpte samma ingredienser, endast litet »drygare» bröd. Aftonen framtedde emedlertid ett svårare skär att slippa förbi. Efter gammal sed serverades der hvar måndag något bättre, en varm rätt t. ex. Gott die Arme! hörde jag ett af barnen säga, då jag gick ut ur rummet. Det hjelper att hafva en god nattsömn. Men det är mindre behagligt att stå upp kl. 3 qvart på 6 för att städa två rum. En ung svensk baronessa och jag hade just veckan den gången. Måndagsafton frågade Christiane mig om jag ville göra henne en tjenst: om jag ville byta vecka med henne, då det låg henne så om hjertat att vara fri den nästa. Ganska naift trodde jag, att det var derföre, och att jag gjorde henne en stor tjenst. Tisdagen var svår, värre än jag hade föreställt mig att ett sådant prof kunde bli, och ännu hade jag tre dagar igen. Att släppa taget hade varit det jemmerligaste fiasco, då det gällde att hålla ut. Om aftonen, då de andra satte sig till bords, hade jag nätt och jemt kraft till att störta bort derifrån in i sidorummet, der jag brast i en våldsam gråt; men på det att ingen måtte se detta tecken till svaghet, gick jag ned i trädgården. Resten af min knappa ration hade jag allaredan om eftermiddagen förtärt med en verklig femtonårig varghunger; det fanns intet mer för den dagen. Trädgården dignade af frukt. Det var emellertid en tyst
