56
öfverenskommen hederssak emellan oss stora, nästan fullvuxna flickor, att icke röra ett äpple, till och med om det var nedfallet. Det kunde de små barnen göra sig skyldiga till. Och så strängt höllo vi detta bud, att vi skulle ådragit oss ett sjelfförakt värre än de andras, ifall någon hade syndat emot det. Med denna skärpta uppfordran till att vara stoisk, och icke gifva efter, sökte jag så godt jag kunde att öfverrösta min mages knarrande motsägelser. Och — man är stoisk när man är femton år. Jag satte mig på en bänk framför ett päronträd och öfverlemnade mig åt mina betraktelser. Bland annat flög min tanke tillbaka till Edens första dagar, och jag kan icke neka att jag tänkte på vår beprisade moder Eva med mindra vänliga, mindre aktningsfulla känslor. O Eva, Eva, hvilken brist på själsstyrka har du icke lagt i dagen! Icke nog med det allmänna elände du har fört in i verlden, men den skam du har bragt öfver dina arma döttrar! Det lass af fördomar och stereotypa beskyllningar som vi till eviga tider måste släpa på! Nu har hvar och en mansperson, som skakar kunskapens träd af hjertans lust, lof till att kalla oss — för dina döttrar. O Eva! och hvarje skolpojke, som plundrar grannens plommonträd, säger det efter! O Eva, Eva, och du som icke engång likasom jag lefde af fyra skilling om dagen, men frossade i paradisets lustgård! Kanhända att du samma dag hade ätit fasanstek och persico-compott och smultron med grädde, och Gud vet hvad, och skulle ändå förgripa dig på det olycksaliga äpplet! Hade det ändå varit ett päron, just utaf samma sort, som de som hänga der — — —!
Kära vänner, sofven J? Godt, så blott ett ord förr än jag går vidare. Jag ljuger, när jag säger, att jag höll detta tal under det att jag satt framför päronträdet den aftonen. Nej jag höll det icke der. På sin höjd har jag tänkt, att päron äro långt att föredraga framför äpplen, men äpplen äro också en
