Denna sal, riddarsalen, som den kallades, hade, liksom alla dylika, stora, öde, med porträtter smyckade salar på gamla herresäten, naturligtvis sitt renommé.
Mitt rum låg, som redan anmärkt är, innanför; men i de ljusa, varma nätterna lät jag alltid dörren stå öppen, så att jag genom de likaledes öppna salsfönstren kunde höra springvattnets plaskande nere i trädgården och den outtröttliga åkerskärans slag ute i åkern.
Mången sådan natt —- äfven mörka, långa höstnätter — hade jag tillbragt i detta rum utan att hafva upplefvat något riktigt. Hvad misstänkt jag än trodde mig ha hört eller förnummit, så tillskref jag det vid första daggryningen, såsom det anstår en förståndig menniska, utan vidare mina af nattvakande något öfverspända nerver, — med andra ord, fantasien fick skulden. Den stackars fantasien! Den är van till att vara lastdragare för allt som det lilla, nyktra menniskoförståndet icke sjelf kan rå med. I detta hänseende kan den sägas vara katten i huset: den gör onekligen ofog, men så får den också skulden för allt hvad som händer. På det sättet upplefver man intet som man törs tro på sjelf, än mindre meddela åt andra, mera vantrogna menniskobarn. Hade jag t. ex. omtalat för någon, att jag i fjol höst, vid det jag i skymningen ilade genom salen, hade sett en blek, pudrad man, som genomborrande fästade sina ögon på mig, stå i vrån vid utgången, så hade jag blifvit utskrattad. Eller om jag hade nämnt att jag två nätter efter — dock nej, det är nog! Hände det någon gång att man skämtade med mig öfver detta mitt nära grannskap till »minnenas och det förflutnas hål» och öfver de syner jag der sannolikt hade, så försäkrade jag blott helt torrt att jag alldeles icke var söndagsbarn och aldrig hade sett något
Det skulle bli bal på herrgården i anledning af ett par slägtingars, två unga danska damers, besök
