Det var eljest ett märkvärdigt sammanträffande, just ett sådant som man skulle kunna kalla slumpens ironi, att samma dag som ofvannämnda samtal ägt rum och just som jag satt och tänkte på det behagliga i att njuta anonymiteten i landsorten, kom ett bref med poststämpel derifrån. Det var ovanligt stort och nästan fyrkantigt, med en temligen mystisk utanskrift. Det måste dock vara till mig; jag slöt dertill af flera bokstäfver i mitt namn, som stodo på sin rätta plats. De första ord, då jag öppnade det, betogo mig emellertid allt tvifvel. »Porsgrund den 12 maj. Till författarinnan af Amtmannens Döttrar» var den ominösa begynnelsen. Det kostade mig mycken möda att arbeta mig igenom detta bref; men som ordspråket säger: ju hårdare skal desto sötare kärna; så gick det här. Det var en fin, ädel och varm själ, som skrifvit detta bref. Då jag undantager ett par ortografiska egenheter, hvilka alldeles förvirrade meningen, har jag icke velat förändra en bokstaf.
