och vacker var han, så att han hade kunnat tjena till en ypperlig modell för en sådan. Jag såg efter om det var någon konstnär till hands. Ju mera de andra skrattade, ju mera förnöjd blef han, och modren var lycksalig; och att vara lycklig en hel fjerdingsväg, är det inte mycket för en silbergroschen (nio öre svenskt)? Häromdagen, då sällskapet just var ovanligt fint, steg en torggumma iti rned sin korg och sitt fyrfat. »Aber liebe Madame, das Feuerbecken! das geht doch wahrhaftig nicht!« sade en något äldre herre som såg ut som en lärd. »Das soll auch nit jehen, das soll fahren heute», svarade hon och tog plats med sitt fyrfat under förklädet. Den magra, lilla mannen flyttade sig åt sidan så långt han kunde. «Ach Sie brauchen man nicht so weit zu rücken, Sie sehen jar nicht darnach aus so leicht Feuer zu fängen.» En äldre, fint klädd dam midtemot föll här in och sade: »Meine liebe Madame! mit Ihren Sachen dort dürften Sie eigentlich nicht im Omnibus gehen; Sie nehmen zu viel Platz auf.» »Meine liebe Dame!» svarade madamen, »mit einer solchen Crinoline sollte man auch nicht im Omnibus jehen, sie nehmet jar zu viel Platz auf.» På detta svar följde ändtligen en förvånad tystnad och freden tycktes åtminstone diplomatiskt vara sluten. Men dermed var icke uppträdet förbi. Hon tog fram en handduk, hvarur hon kramade något. Det var omöjligt att gissa hvad det var — en mjuk massa som hon gaf sig till att knåda och rulla till små kulor. Sällskapet, icke litet nyfiket på hvad detta skulle vara till, förblef ej länge i tvifvel derom. Upp ur korgen tog hon en lefvande höna, som hon gaf sig till att mata på det mest ogenerade sätt, med så fullkomligt lugn, som om hon hade varit hemma hos sig. Hönan uppförde sig exemplariskt; ty huru det hade blifvit, om denna också hade begynt att afgifva prof på berlinerqvickheter, kan man ju egentligen ej beräkna. Omnibuskonduktören tager alltid en uppmärksam del i hvad som föregår innanför. Det lilla
