enda uppgift. Det förstås af sig sjelf att en författare intet bättre begär, än att hans läsare utgå från denna öfvertygelse, blott icke mången danade sig en så egen idé om denna oemotståndliga kallelse, en idé som, förlåt liknelsen! svarar temligen nära mot hvad man kallar att »taga tappen ur en tunna». En sådan uppfattning af det höga kallet försvårar tvärtom en författares ställning till sin publik och förökar de anspråk denna i alla händelser tror sig kunna ställa på honom. Publiken, när man tager den i sitt stora flertal, har, som sagdt, en högst egendomlig åsigt om »ordets konst.» Dermed är ingen svårighet, det skakar man blott ur armen; det är en lust, ett behof, som den — publiken, på det ädelmodigaste sätt kommer till mötes och afhjelper. De som så tänka, — och deras tal är legio —, borde blott se in i en af de verkstäder der dessa andens smycken, ofta de herrligaste, genomgå sin arbetsprocess. De, hvilka dölja den djupaste konst, se ofta enklast ut: hvem som helst kunde göra dem efter! Jag har en gång haft tillfälle att se ett utkast till en af Heines dikter, denna den största formkonstnär, som måhända någonsin funnits till; det var, om jag icke missminnes, till just denna lilla dikt: »Du hast Diamanten und Perlen» — o himmel! huru länge har han icke slipat och filat denna diamant, huru många misslyckade omgjutningar, huru många sönderbrutna formar behöfdes det ej för att bringa detta lilla mästerverk på några rader i dagen! Och är han derföre mindre konstnär? Det gifves visserligen sådana improvisatoriska naturer, som verkliggöra det begrepp mängden gör sig om skaldeproduktion. Den broder, af hvars inre lif jag har meddelat några drag, var en sådan. Det är en känd sak att en stor del af hans dikter äro nedskrifna utan att genomläsas, och att korrekturläsaren måst besörja kommateringen. Men derföre har han också, och det med rätta, måst utstå mycket ondt. Den
