dunkelhet, som skadar många af hans dikter, erbjöd alltid hans motståndare en den välkomnaste anfallspunkt.
För egen del måste jag, med fara för att aldrig kunna resa mig efter en sådan bekännelse, börja med att erkänna, att jag icke har fått i arf ens den torftigaste systerlott af denna min broders improvisatoriska förmåga. Ej heller kan mitt uppträdande på författarbanan och den smula verksamhet jag der utvecklat benämnas produkter af en tidigt väckt, oemotståndlig kallelse. Denna metamorfos har försiggått utan att jag sjelf egentligen vet huru, vid de år då man redan gör upp sin räkning med lifvet. Jag hade dittills blott lefvat för de pligter som äro en qvinna strängt anvisade inom hemmets gränser; jag hade upplefvat den största sorg en hustru kan upplefva, och invigde mig redan med möjligast största resignation till en enkas lott i vårt land, att glömmas, att försvinna, då jag plötsligen såg mig knuffad upp till en författarinnas ensamma, upphöjda plats i mängden. Det är om denna med mitt hela väsende så föga öfverensstämmande riktning, som jag vill taga tillfället i akt att uttala mig. Det skall icke tjena såsom en förklaring hvarföre jag ej har lemnat mera; det skall endast tolka en smärta öfver att jag ej kunnat gifva något bättre. Och till dem som vilja läsa det som bjudes vill jag säga: Lyssnen till grundtonen som klingar emellan raderna; den skall förtälja eder om något kufvadt, vingklippt midt under sin flygt, om en som icke förmådde eröfra plats för sin uppgift, som ville gifva något stort, men var fastlänkad vid det lilla — förtälja om »masken som drömmer om fjäriln.»
Det har alltid vid den smula erfarenhet jag varit i tillfälle att samla angående författarskap i allmänhet, förekommit mig att anonymiteten, den rättighet en författare har att uppträda namnlös, var af utomordentlig vigt. Under många förhållanden framträdde den som en förpligtelse för en författare, i de flesta fall torde den bringa honom lycka. Den som
