lätta skepnad, när hon, den evigt unga sjuttioåriga, kom farande till den ensamma Varnhagen med alla sina planer, sina förhoppningar och sina svikna illusioner. Derinne hafva de setat, dessa båda gamla, som skulle öfverlefva sin tid, svärma sig tillbaka i den och i ungdomlig lidelsefullhet mönstra den nya. Der samlades alla detta århundradets frisinnade veteraner, som hafva hoppats, lidit och stridit genom alla dess faser, för att till sist förbittrade och tviflande om allt omkring dem se sig vid slutet af sin bana; och här satt slutligen den siste af dem — Varnhagen — som en trollkarl på ruinerna: harmset rufvande, utan andra vitnen än de hädanfarnes missnöjda skuggor, har han stöpt den ena efter den andra af dessa giftiga småkulor som det blef Ludovika Assings[1] sak att låta explodera bland hans egna »hohen Freunde und Gönner», en dotterlig käckhet, för hvilken demoiselle Assing ännu pliktar på sin förvisningsort vid Como eller Lago Maggiore, med tillåtelse likväl att spatsera fritt omkring öfverallt, undantagandes inom gränsorna af den preussiska monarkien[2].
Af vördnad för »die hohen Herrschaften», som nu hade tagit plats i dessa rum, vågade jag mig icke längre än i entréen. Nu har jag sluppit väl ifrån betjenten, tänkte jag; men man kan icke veta huru det skulle gått mig med herrskapet, och om det verkligen hade blifvit så mycket lättare att förklara dem orsaken till mitt besök.
Natten derpå hade jag en besynnerlig dröm — scenen förnyades; jag gick uppför den breda trappan förbi spegeldörren; men denna gång trängde jag mig in. Genom bibliotheket kom jag in i en rad af stora, höga, kyrkoliknande rum. Ja, sådana måste de rum hafva varit hvilka hyst en själ som hennes! hon
