fick till uppgift att vara tidens tolk och lösa och tyda dess gåtor för mängden, måste blott vara en röst deri, ej en individ, under inflytande af personliga sympatier och antipatier. Också lärer erfarenheten, att stora andar verkat mest medan de voro anonyma. Nyheten ensam har ej uträttat detta. En stor del har skrifvit under pseudonymt namn och sedan ständigt bibehållit detta. George Sand, Halm, Novalis, Lenau, Dickens. Med hvilken stigande beundran, med hvilken, man kan nästan säga förklarad, nygirighet följde icke den danska publiken de första namnlösa utbrotten af dess skald Hertz? I sin anonyma nyårsgåfva för år 1832 har Hertz sjelf gifvit några högst pikanta skildringar af dessa dagar och de äfventyr han genomgick för att ej blifva upptäckt.
En annan sak är att icke alla anonyma äro Hertzar och »stora okände» (Walter Scott), och att anonymiteten artar sig lika mångfaldig som der gifvas produktioner och producenter. Ofvanifrån sedt, från publikens ståndpunkt, då vi tänka oss den ordningen: anonymiteten, produktionen, producenten, eller om man så vill: — slöjan — det beslöjade — beslöjaren — skall den gemenligen endast förhöja det goda och ypperliga, men kufva det medelmåttiga, medan den totalt skall förqväfva det dåliga, på samma sätt som en ljussläckare qväfver en dank. Sedd från författarens sida modifierar den sig i det oändliga, allt efter dennes respektiva andliga förmåga och egendomlighet, samt en härskara personliga och borgerliga betänkligheter. För en är anonymiteten ett kokett förskönande flor, som tillstädjer en gissning; för en annan en ogenomtränglig mask. För den ena en en-tout-cas att taga med i skogen när »det icke är riktigt säkert», och för en annan deremot oväderskappan, den man omsorgsfullt slår omkring sig när man blifver satt i nödvändigheten att åka i öppen vagn i höstväder, redan förut uppfylld af oro öfver en lång, ensam, melankolisk vägs faror och besvärligheter.
