vill icke glömma längre mitt hem; — all denna främmande herrlighet drager just min håg mäktigast dit.
Det ar skönheten som har denna makt att väcka det djupaste till lif och väcka det just genom sin motsats. Och skönheten omgifver oss här; vi höra, vi se, vi inandas den; den omsnärjer oss. Och nere i träden sjunga och locka näktergalarna och återupprepa i det oändliga, att jag snart icke får höra dem mera. Det är två solosångare, en hos oss, en längre bort; de sjunga riktigt i verstakt och med variationer; men den ena sjunger noga efter den andra. När allt kommer omkring äro näktergalarna verldens första skalder; de voro till, menar jag, förr än någon annan poet. Det är de som hafva lärt menniskorna att binda sina känslor i tonfulla rytmer, liksom ett ihåligt rör i den thessaliske herden Jubals hand lärde dem musiken. Från den tiden hafva de behållit en fatal egenskap: hvar och en som hör på dem, som lyssnar till deras sånger, känner ett behof att utgjuta sig i vers. Det tjenar ingenting till att sträfva emot, att försäkra att man icke kan, att man alls icke är af facket; har man tillfälligtvis en penna i handen, måste man skrifva. Ja, näktergalen, näktergalen! man borde icke för länge höra på den, utan hellre vara betänkt på att säga något vackert om den.
Men hvad skal man sige, der ei end er sagt?
Man tale i Prosa, i Versetakt. — —
Att den förhåller sig till skogens öfriga qvittrare och jodlare som den sanne konstnären till natursångarne.
Kunstner, ja sikkert! og det af de Ægte!
Tilvisse ja, det Ingen tör negte.
Fra oldgammel Tid, i Bygd og By,
Den hævder sit store, almægtige Ry,
Og sagde man Andet, og taug man Stille,
Med alle Poeter fik man at bestille.
Hvor slaar den sin Trille sikkert og flot!
