I det gamla slott!
När sol uppgår,
När sol sig sänker, om natt, om dag,
Der lifvet slår
I starka, friska, fulltoniga slag.
Det sjunger i kammar’, det klingar i salar,
Och griper ditt sinne och mildt det hugsvalar.
Det väcker de hänsofna andars tropp,
Ur sin grafslummer opp.
Det gamla, det älskade hemmet de se
Dem manande, vinkande draga;
Bland andarnas chor vill min boning jag taga,
Sjelf fridlös och hemlös som de.
Du vänliga borg!
För min spanande blick du försvinne,
Dock ej som en sorg;
Som ett evigt, ovanskeligt minne
Jag sluter dig in i mitt djupaste sinn!
Så äger jag dig, ja, så är du min!
Hur hvilar du der icke tryggt och godt,
Mitt tankeslott!
Derinne, törhända, ur minnets grus
Sig höjer på nytt det stolta hus!
Det huset jag reser just efter behag
Och smyckar det ut den långa dag.
Ja, väl jag må
Min egen flagga hissa derpå.
När månen sitt sken öfver parken sänder
Jag tusende vaxljus derinne tänder,
Och högt öfver borgens torn och topp
Jag mitt tecken vill fästa;
Nu är det färdigt, jag porten slår opp
För de skaror, mitt slott vilja gästa.
Så ungefär var min tankegång, dock i fullare, i mera flytande, mera välklingande rytmer än närvarande försök till en versifikation, som en verklig
