nöden, utan kunna ju förr thes häldre, anwändas til hwarjehanda nytta och bruk, som widare förmäles, emedlertid förwaras de uti kiällaren. Nyttigast är, at om hösten tilreda hwad men theraf sedermera hela året behöfwer. Hwad som ärnas til utsäde, måste först wäl torkas och sedan uti någon torr tunna uti kiällaren öfwer wintren förwaras, så at the icke frysa, ty hwar thet skier, förloras de aldeles, äfwen rutna de, om the icke torkade i kiällaren införas.
The, som icke hafwa fråstfri kiällare, kunna i lagom warmt eldrum förwara så mycket som tiil utsäde tarfwas, tils kallaste winteren är förbi, och sedan flyttai kiällaren. Man håller ock före them äfwen så wäl kunna i gropar med halm täckte som rofwor förwaras, hwilket på somlige ställen öfligit är.
Nyttan och bruket är mångfaldigt. Jord-Päron förut wäl twättade och sedan rå på refjärn refne och lagde i en grof linnepåssa, warpå slås wattn, som morgon och afton ombytes så länge watnet får gul färg, men så snart then är förswunnen, kramas och tryckes thenna påsse i rent watn med händerne eller på annat sätt, så länge någon hwit materia synes utur påssen komma hwad sedan qwar blifwer, kan med tilsats af något miöl kokas gröt utaf, eller anwändas til kreaturens behof.
