— De äro alldeles utslitna; mamma får lov att ha ett par nya.
— Jag tror jag köper ett par åt henne för mina dollar, sade Betty.
— Nej, det skall jag göra! utbrast Amy.
— Jag är äldst, inföll Margret, men Hanna avbröt henne med ett bestämt:
— Medan pappa är borta är jag familjefar, och jag skall köpa ett par nya kängor, ty pappa lade mig på hjärtat att se väl om mamma, medan han är borta.
— Jag skall säga er vad vi skola göra, sade Betty; låtom oss allesammans ge henne en julklapp och inte köpa något åt oss själva.
— Du är dig lik, snälla Betty. Vad skola vi köpa då? utropade Hanna.
Man funderade med viktig uppsyn ett ögonblick; därefter sade Margret, liksom hade hon vid åsynen av sina vackra händer fått en idé:
— Jag ger henne ett par vackra handskar.
— Ett par galoscher, av de bästa man kan få! utropade Hanna.
— Eller några näsdukar som äro fållade! sade Betty.
— Jag skall köpa en liten flaska eau-de-cologne; det tycker hon om och kostar inte mycket, och så får jag litet pengar över att köpa något åt mig själv, tillade Amy.
— Hur skola vi ge henne julklapparna? frågade Margret.
— Vi lägga dem på bordet, föra in henne och låta henne öppna paketen. Komma ni inte ihåg hur vi brukade göra på våra födelsedagar? svarade Hanna.
— Jag blev alltid så rädd, när det var min tur att sitta i den stora stolen med kronan på och se er alla komma fram i rad och ge mig presenter och kyssar. Presenterna och kyssarna tyckte jag nog om, men det var så förargligt, då ni sutto och stirrade på mig medan jag öppnade paketen, sade Betty, som på samma gång hon
