Sida:Unga kvinnor 1919.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10
LOUISA M. ALCOTT

rostade tebrödet också stekte sina kindben, så att de blevo blossande röda.

— Låt mamma tro att vi köpa julklappar åt oss själva, så blir hon desto mer överraskad. Vi gå ut i bodarna i morgon eftermiddag, Margret; vi ha fullt upp att göra till pjäsen på julaftonen, sade Hanna, i det hon gick upp och ned i rummet med händerna på ryggen och näsan i vädret.

— Jag bryr mig inte om det där; jag är numera för gammal att befatta mig med sådana saker, inföll Margret, som ännu var ett barn lika mycket som förut, när det var fråga om att ha roligt.

— Det vet jag visst; du spelar nog med så länge du kan svassa omkring i din vita klänning, med utslaget hår och guldpappersarmband. Du är den bästa aktrisen av oss alla, och spelar du inte med så är det slut med hela härligheten, sade Hanna. Vi måste repetera i kväll. Kom hit, Amy, och repetera svimningsscenen, ty du gör den så stelt som om du vore en eldgaffel.

— Jag kan inte hjälpa det, ty jag har aldrig sett någon dåna. Jag tycker inte om att göra mig svart och blå i hela ansiktet och kasta omkull mig rak lång som du gör. Kan jag falla till golvet utan besvär, så vill jag dåna; men är det omöjligt, så kastar jag mig i en stol med mycken grace. Jag bryr mig inte om, om Hugo kommer till mig med en pistol, fortfor Amy, som av naturen icke blivit begåvad med några anlag för scenen men som fått sig denna roll anförtrodd, emedan hon var tillräckligt liten för att under uppgivande av höga rop kunna bäras ut av hjälten i pjäsen.

— Gör så här; knäpp ihop händerna på det här viset och stappla fram över golvet ursinnigt ropande: Rodrigo, rädda mig! Rädda mig!

Under dessa ord störtade Hanna fram, uppgivande ett melodramatiskt anskri, som i sanning gick genom märg och ben.