vita liljor, yppiga ormbunkar och så många praktfulla och pittoreska blommor som kunde trivas där.
De vackra dagarna tillbragtes med trädgårdsarbeten, promenader, utflykter efter flodens stränder och med att plocka blommor, och när det regnade, roade man sig inomhus med gamla eller nya, mer eller mindre originella tidsfördriv. Bland dessa var P. K. ett, ty då de hemliga sällskapen voro på modet den tiden, ansåg man det oundgängligt att bilda ett sådant, och emedan alla systrarna beundrade Dickens, kallade de det Pickwickklubben. Med få avbrott hade de fortfarit därmed ett helt år och sammanträffat varje lördags afton på den stora vinden, vid vilka möten ceremonierna voro följande: Tre stolar uppställdes i rad framför ett bord, varpå stod en lampa jämte fyra vita brickor, med ett stort P. K. i olika färger på var och en samt veckotidningen, kallad Pickwickportföljen, vartill alla lämnade bidrag och vars redaktör var Hanna, vilken svärmade för bläck och pennor. Klockan sex gingo de fyra medlemmarna upp i klubblokalen, satte de i band hängande brickorna omkring halsen och intogo sina platser med stor högtidlighet. Margret var, såsom den äldsta, Samuel Pickwick; Hanna, såsom den där var mest bevandrad i litterära idrotter, Augustus Snodgrass; Betty, Tracy Tupman, emedan hon var fyllig till växten och rödlätt, och Amy, vilken jämt försökte allt vad som gick över hennes förmåga, Nathaniel Winkle. Pickwick, ordföranden, läste upp tidningen, vars innehåll utgjordes av små berättelser, poesi, lokalnyheter, roliga annonser och brevlåda, vari man på ett oskyldigt sätt påpekade varandras fel och misslyckade försök. Vid sista sammanträdet tog herr Pickwick på sig ett par glasögon utan glas i, slog talmansklubban i bordet, harklade sig, och efter att med bister uppsyn ha fäst ögonen på herr Snodgrass, som satt tillbakalutad i stolen, tills denne intog en tillbörlig ställning, började han läsa:
