Pickwickportföljen.
Den 20 maj 18—
Festpoem.
I Pickwick Hall med pomp och ståt,
med tal och rimmeri
vår femtioandra högtidsdag
i afton fira vi.
Vi samlats mangrant, och envar
är vid förträffligt hull;
och blick och handslag vittna än
om vänskap, ren som gull.
Vår Pickwick vördnadsfullt och främst
vi hälsa, då han glad
tar brillor på och läser upp
vårt kvicka veckoblad.
Han har förkylt sig, stackars vän!
Och rösten är så skral,
men visdom flödar ur hans mun
och fröjdfullt är hans tal.
Se, gamle Snodgrass, sex fot hög,
med klumpigt majestät
ser med på oss, så strålande
utav belåtenhet.
På pannan äregirighet,
i blicken snille bor,
men ack, på näsan har han fått
en plump så svart och stor.
Så fromsint sitter Tupman där
och inte alls förnäm.
Han skrattar sig till döds bestämt
åt detta festpoem.
Och lilla Winkle synes ock,
så putsad, fin och rar,
ett mönster utav snygghet just,
om ej han snorig var.
Så samlas vi, fast året flytt,
ännu med skämt och glam,
och på författarbanan gå
vi emot äran fram.
Ja, må vår tidning frodas väl
och bliva rik på skämt;
och måtte åren lycka ge
åt Pickwickklubben jämt.
Maskeradgiftermålet.
Venetiansk berättelse.
Gondol efter gondol gled upp till marmortrappan och avlämnade sin förtjusande last att öka den lysande samling som trängdes i greve Adelons praktfulla gemak. Riddare och damer, älvor och pager, munkar och blomsterflickor — alla blandade sig glättigt med varandra i dansen. Ljuva röster och härliga melodier fyllde luften, och så fortgick maskeraden under glädje och musik.
— Har ers höghet sett fru Viola i kväll? frågade en ridderlig trubadur fedrottningen, som, stödd på hans arm, svävade nedåt salen.
— Ja, är hon inte älsklig, fastän hon ser så olycklig ut. Hennes dräkt är också väl vald, ty om en vecka gifter hon sig med greve Antonio, som älskar henne passionerat.
— Så sant jag lever, jag avundas honom denna sällhet! Därborta kommer han, utstyrd såsom en brudgum, med undantag endast av den svarta masken. Om den vore borta, skulle vi kunna se hur han betraktar den vackra flickan, vars hjärta han icke kan vinna, ehuru den stränge fadern lovat honom hennes hand, genmälde trubaduren.
— Hon anförtrodde mig viskande att hon älskar den unge engelske artisten, som trampar hennes fjät överallt och föraktas av den gamle greven, sade damen, då de åter närmade sig de dansande.
Just då festen nått sin höjdpunkt syntes en munk, vilken drog det unga paret med sig in i en alkov med purpursammetsförhängen och uppmanade dem att knäfalla där. Ett ögonblicks tystnad inträdde i den glada församlingen och ej ett enda ljud med undantag av vattnets sorl i fontänerna och suset från de i månskenet slumrande orangelundarna bröt den
