stillhet som uppstod, då greve Adelon höll följande tal:
— Mina herrar och damer, förlåten mig den list varigenom jag samlat er här för att övervara min dotters giftermål. Vördige fader, gör er tjänst.
Allas ögon vändes mot brudparet, och ett svagt sorl av bestörtning gick genom sällskapet, ty varken brud eller brudgum avtog masken. Nyfikenhet och undran uppfyllde allas sinnen, men stundens högtidlighet fängslade allas tungor tills den heliga ceremonien var fullbordad. Därefter samlades de nyfikna åskådarna omkring greven och bådo honom giva dem en förklaring.
— Gärna skulle jag göra det, om jag kunde: men jag vet inte mer än att det var ett infall av min Viola och att jag givit efter därför. Mina barn, låten nu pjäsen vara slut. Lösen av masken och mottagen min välsignelse.
Men ingendera av dem höjde sig till att knäfalla, ty den unge brudgummen svarade med en röst vilken kom alla de närvarande att spritta till. när han avtog masken, som blottade den engelske artisten Ferdinand Devereux’ ädla ansikte, medan mot hans bröst, varpå nu gnistrade en engelsk earls ordensstjärna, lutade sig den älskliga Viola, strålande av glädje och skönhet:
— Herr greve, i vredesmod uppmanade ni mig att först då göra anspråk på er dotters hand, när jag kunde berömma mig av ett lika stolt namn och en lika ofantlig förmögenhet som greve Antonio. Jag kan göra mer, ty så ärelysten ni än är, kan ni icke tillbakavisa earlen av Devereux och De Vere, när han giver sitt gamla namn och sin omätliga förmögenhet i utbyte mot den sköna dams, nu min hustrus, älskade hand.
Greven stod där liksom han blivit förstenad, och vändande sig till den häpna samlingen, fortfor Ferdinand med ett glädjens triumferande leende:
— Er, mina ädla vänner, kan jag endast önska att ert giftermål måtte bliva lika lyckligt som mitt och att ni alla måtte vinna en lika skön brud som jag gjort genom detta maskeradgiftermål.
Varför är P. K. likt Babels torn? Därför att det är fullt av oregerliga medlemmar.
Historien om en gurka.
En lantman nedmyllade en gång ett litet frö i sin trädgård, och efter någon tid sköt det upp, överflödade på rankor och bar många gurkor. När dessa en dag i oktober blevo mogna, tog lantmannen av en och förde den till torgs. En frukthandlare köpte och hängde den i sin bod. Samma morgon kom i boden in en liten flicka i brun hatt och blå klänning, med runt ansikte och trubbnäsa och köpte den åt sin moder. Hon bar den hem, skar sönder den, tillagade något därav med salt och smör till middagen; till resten tog hon ett kvarter mjölk, två ägg, fyra skedar socker, muskot och några skorpor, lade alltsammans i en stor panna och gräddade det tills det fick en vacker brun färg, och dagen därpå åts det hos en familj som hette March.
- Herr Pickwick!
Jag ber att få fästa er uppmärksamhet på ett brott den syndare jag menar är en man som heter Winkle som åstadkommer oreda i sin klubb genom att skratta och ibland inte vill skriva sin pjäs på detta fina papper jag hoppas ni förlåter hans fel och låter honom skicka en fransk saga emedan han inte kan skriva ur huvudet då han har så många läxor att läsa och inga anlag någon gång vill jag försöka taga tiden i kaluven och göra i ordning ett opus som skall bli riktigt comm la fo det vill nu säga detsamma som riktigt bra jag har mycket bråttom för det är inte långt kvar till jag skall börja och läsa igen.
Er ödmjukaste tjänare.
