som hon fann på notstället, ditlagts enkom för henne; och då herr Laurence talade om musik i hennes mors hus, tänkte hon bara på hur snällt det var av honom att sysselsätta sig med vad som roade henne så mycket. Så njöt hon för sig själv i fulla drag och fann — vilket ej alltid brukar vara förhållandet — att vad hon fått var allt vad hon önskat sig. Måhända var det därför att hon var så tacksam för denna lycka, som en ännu större blev henne beskärd; i alla fall förtjänade hon båda.
— Mamma, jag har tänkt göra ett par tofflor åt herr Laurence. Han är så snäll mot mig att jag måste visa hur tacksam jag är, och det kan jag inte på något annat sätt. Kan jag göra det? sade Betty några veckor efter sedan herr Laurence framställt sin inbjudan.
— Ja, mitt barn, det kan du, det är ett bra sätt att tacka honom, och säkert skall han tycka om det. Flickorna skola hjälpa dig med dem, och jag skall köpa vad som behövs, svarade fru March, som med nöje gav sitt bifall till Bettys begäran, emedan hon så sällan bad om någonting för egen räkning.
Efter många allvarsamma överläggningar med Margret och Hanna bestämde man mönstret, köpte vad som behövdes och började arbeta på tofflorna. En knippa penséer i allvarliga men likväl glada färger på purpurbotten förklarades vara det vackraste och lämpligaste, och Betty arbetade både bittida och sent, endast med avbrott då några större svårigheter mötte. Hon hanterade nålen snällt och raskt och det dröjde ej länge förrän tofflorna voro färdiga. Därefter skrev hon ett kort och okonstlat brev, vilket med Lauries tillhjälp en morgon insmugglades i herr Laurences arbetsrum och lades på skrivbordet innan han hunnit stiga upp.
Sedan Betty väl fått sin gåva färdig och tillställd herr Laurence, avvaktade hon vad som skulle komma att hända. Hela dagen gick och en del av den följande utan att något hördes av, och hon började frukta att
