hon förtörnat sin underlige gamle vän. På eftermiddagen den följande dagen gick hon ut i ett ärende för att på samma gång den sjuka dockan, den stackars Juanna, skulle få sin dagliga motion. Då hon återvände, såg hon tre, ja fyra huvuden titta ut ur salsfönsterna, och så snart de fingo se henne, vinkade med händerna och hördes några glada röster ropa:
— Du har fått brev från den gamle herrn, skynda dig upp och läs det!
— Ack, Betty, han har skickat dig … började Amy, gestikulerande med en livlighet som hon eljest skulle ansett högst opassande, men hon kom ej längre, ty Hanna avbröt henne genom att slå igen fönstret.
Betty skyndade upp, ivrig av ovisshet och nyfikenhet; vid dörren togo systrarna henne på sina armar och buro henne i en triumferande procession till salen, pekande och utropande alla på en gång: Se dit! Se dit! Betty såg och bleknade av förtjusning och överraskning, ty där stod ett litet pianino, på vars blankpolerade lock låg ett litet brev, vilket hade till utanskrift: »Mamsell Elisabeth March.»
— Åt mig? utbrast Betty flämtande, och tryckte sig intill Hanna. Hon tyckte sig vara nära att sjunka till golvet, så överväldigad var hon av sin rörelse.
— Ja, åt dig, snälla syster! Är det inte snällt av honom? Tycker du inte han är den bästa gubbe i hela världen? Här ligger nyckeln i brevet; vi ha inte velat öppna det, fast vi varit nära att förgås av nyfikenhet att få höra vad han skriver, utbrast Hanna, i det hon omfamnade systern och räckte henne brevet.
— Läs du! Jag kan det inte, ty jag känner mig så underlig. Ack, det är alltför vackert! utbrast Betty och gömde ansiktet i Hannas förkläde, alldeles bragt ur fattningen genom den gåva hon fått
Hanna öppnade brevet och började skratta, ty de första orden hon såg voro:
