»Fröken March!
Goda madame!»
— Så vackert det låter! Jag skulle önska att någon skrev så till mig! inföll Amy, som tyckte att den gammalmodiga överskriften var mycket fint och artigt vald.
»Jag har haft många par tofflor i mitt liv, men aldrig har några passat mig så bra som edra,» läste Hanna vidare. »Penséer äro mina favoritblommor, och dessa skola alltid påminna mig om den älskliga givarinnan. Jag vill alltid betala mina skulder, och därför hoppas jag att ni tillåter den ’gamle herrn’ att skicka er något som en gång tillhört den lilla sondotter han förlorat. Med hjärtligt tack för er gåva och önskande er allt gott, förblir jag er tacksamme ödmjuke tjänare
— Det där, Betty, är någonting att vara stolt över! Laurie har berättat mig hur varmt herr Laurence älskade flickan som dog och hur omsorgsfullt han gömt allt vad som tillhört henne. Och se på bara, han ger hennes piano åt dig! Det är följden av att ha stora blåa ögon och tycka om musik, sade Hanna och försökte lugna Betty, som ännu darrade och såg mera upprörd ut än förut.
— Se bara på de fina ljushållarna och det gröna sidenet med sin gyllene ros i mitten, den vackra notställaren och stolen, allt är som det skall vara! sade Margret, i det hon öppnade instrumentet och blottade dess härligheter.
— »Er ödmjuke tjänare, James Laurence»; tänk att han kunde skriva så! Det skall jag tala om för flickorna, de skola tycka att det är höjden av allt, sade Amy, som ej kunde låta bli att fundera över brevet.
— Försök det och låt oss höra hur »barnpiannit» låter, sade Elsa, som alltid delade familjens sorg och glädje.
Betty satte sig ned och spelade, och alla förklarade
