dem göra sig i ordning att gå ut, varvid de sågo så hemlighetsfulla ut, att hon förgicks av nyfikenhet.
— Bry dig inte om det; små barn böra inte vara frågvisa, svarade Hanna med skärpa i tonen.
Det finnes ingenting som i så hög grad sårar vår egenkärlek då vi äro barn, som när någon säger åt oss att vi äro det, och att bli ombedd att »gå din väg, snälla du» är ännu mera tålamodsprövande. Amy brusade upp vid denna förolämpning och beslöt att inom en timme leta ut hemligheten, om hon satte sig i sinnet därpå. Vändande sig till Margret, som aldrig kunde synnerligen länge härda ut med att neka henne något, sade hon smilande:
— Säg mig vart ni skola gå, söta Margret. Du låter mig bestämt följa med, för Betty håller på och pysslar med sina dockor och jag har ingenting att göra och blir så ensam, när ni går bort
— Det är omöjligt, snälla du, då du inte är bjuden, började Margret, men Hanna avbröt henne otåligt och sade:
— Men var då tyst, Margret, annars skämmer du bort alltihop. Du kan inte få följa med, Amy, var därför inte barnslig och låt bli att gnälla.
— Ni skola gå någonstans med Laurie, det vet jag; ni viskade och skrattade tillsammans i soffan i går kväll och tystnade, när jag kom in. Skola ni inte gå ut med honom?
— Jo, det skola vi, men var nu stilla och låt bli att plåga oss längre.
Amy teg, men begagnade i stället sina ögon och såg Margret smyga en solfjäder i fickan.
— Nu vet jag! Nu vet jag! Ni skola gå på teatern och se »De sju slotten»! utropade hon och tillade sedan i bestämd ton: men jag skall också gå med, för mamma har lovat mig att jag skulle få se den, jag har
