sig själv. Hon spratt till, när man talade till henne, rodnade, då någon betraktade henne, var mycket tyst av sig och satt över sitt arbete med blyg och orolig uppsyn. På sin mors frågor hur hon befann sig svarade hon att hon mådde bra, och Hanna fick hon att tiga med en anhållan att få vara i fred.
— Hon känner att det ligger kärlek i luften, tror jag, och det går i flygande fläng. Hon har råkat ut för hela raden av de vanliga symtomen: är kinkig och snäsig, äter inte, ligger vaken om nätterna och sitter och suckar i vråarna. Jag kom på henne en dag, då hon satt och sjöng den där sången om »den silverröstade bäcken», och en gång sade hon »John» precis som du brukar göra, mamma, och blev så röd i ansiktet som en pion. Vad skola vi göra? frågade Hanna med en min, som för- rådde att hon var besluten att taga sina mått och steg, till och med våldsamma, om så behövdes.
— Ingenting annat än vänta. Lämna henne i fred, var vänlig och överseende mot henne, och bara pappa kommer hem, skall allt bli igen, svarade modern.
— Här är ett brev till dig, Margret, med en mängd sigill. Så besynnerligt! Laurie förseglar aldrig mina, sade Hanna dagen därpå, då hon utdelade det lilla postkontorets innehåll.
Fru March och Hanna voro fullt upptagna av sina. egna göromål, då ett utrop från Margret kom dem att kasta ögonen på henne, och nu sågo de henne stå och stirra på sitt brev med förskräckelsen målad i sitt ansikte.
— Mitt barn, vad är det? utbrast modern och skyndade fram till henne, medan Hanna sökte bemäktiga sig brevet, som förorsakade den ledsamma händelsen.
— Det är ett misstag — han har inte skickat det — fy, Hanna, hur kunde du göra så? utropade Margret och gömde sitt ansikte i händerna, gråtande som om hennes hjärta blivit krossat.
