Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
309
UNGA KVINNOR

att ni är här, svarade Hanna och smög sig ut ur rummet för att ge Margret tillfälle att komma fram med sitt tal och sin högtidliga min. Men i samma ögonblick Hanna försvann, började Margret draga sig mot dörren, mumlande:

— Mamma önskar att få tala med er; var därför god och sitt ned, så skall jag be henne komma hit.

— Gå inte, är ni rädd för mig, Margret? sade Brooke och säg så nedslagen ut, att Margret tänkte att hon sagt något mycket ovänligt. Hon rodnade ända upp till de små lockarna i pannan, ty han hade aldrig förut kallat henne Margret och hon överraskades av att finna hur naturligt och vackert det lät när han sade så. Ivrig att visa sig vänlig och obesvärad, sträckte hon förtroligt ut sin hand och sade hjärtligt:

— Hur skulle jag kunna bli rädd för er, som varit så snäll mot pappa? Ack, om jag bara kunde visa er min tacksamhet.

— Skall jag säga er hur ni skall kunna göra det? frågade Brooke, hållande kvar den lilla handen i sina stora och betraktande Margret med så mycken kärlek i sina bruna ögon, att hennes hjärta började klappa ännu häftigare och hon både ville springa sin väg och stanna kvar för att lyssna till vad han ämnade säga henne.

— Ack, nej, gör inte det! Jag vill det inte! utbrast hon och försökte draga bort sin hand ur hans samt såg mycket rädd ut trots vad hon nyss förut sagt.

— Jag ville inte göra er förlägen; jag önskar bara veta om ni bryr er en liten smula om mig, Margret. Jag älskar er så högt, kära flicka, tillade Brooke ömt.

Nu skulle det lugna, högtidliga talet kommit, men därmed blev det ingenting av, ty Margret glömde bort vartenda ord, lät huvudet nedsjunka mot bröstet och svarade: Jag vet inte, så sakta, att John måste luta sig ned för att kunna uppfatta det löjliga korta svaret.

Han tycktes vara ense med sig själv att de få orden