Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
317
UNGA KVINNOR

kastande sig på sängen, grät och rasade Hanna ursinnigt, medan hon meddelade Betty och Amy den förskräckliga nyheten. Dessa betraktade emellertid saken såsom en synnerligen angenäm och intressant händelse och Hanna fick ingen tröst av dem, varför hon gick upp till sin tillflyktsort på vinden och anförtrodde råttorna sina bekymmer.

Ingen fick någonsin veta vad som denna eftermiddag försiggick i salongen, men mycket talades där och den eljest så tystlåtne Brooke förvånade sina vänner genom den vältalighet och fyndighet varmed han utagerade sin sak, utvecklade sina planer och övertalade herr och fru March att ordna allt just såsom han ville ha det.

Det ringde till tedags innan Brooke slutat beskrivningen på det paradis, som han ville arbeta sig till åt Margret, och då han triumferande ledde henne till bordet, såg det unga paret så lyckligt ut, att Hanna icke hade hjärta att vara svartsjuk eller vid dåligt lynne längre. Amy kunde ej annat än skänka sitt odelade bifall åt Johns uppmärksamhet mot systern, liksom åt hennes värdiga uppförande. Betty betraktade dem på avstånd, medan herr Och fru March läto sina blickar vila på det unga paret med så innerlig tillfredsställelse, att det var alldeles klart att faster March haft fullkomligt rätt då hon kallade dem »lika opraktiska som ett par nyfödda barn». Ingen åt synnerligt, men alla sågo mycket lyckliga ut, och det gamla rummet tycktes nu liksom få en starkare belysning på ett övernaturligt sätt, då familjens första roman började där.

— Påstår du ännu, att det aldrig händer något roligt nu för tiden, Margret? frågade Amy, vilken överlade med sig själv hur hon skulle gruppera de älskande på en skiss som hon tänkte göra.

— Nej, det gör jag inte. Hur mycket har inte inträffat sedan jag sade så! Det förefaller mig som om ett helt år gått sedan dess, svarade Margret, som var försjunken