Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
185
UNGA KVINNOR

— Då är det väl bäst att jag är nöjd med att stanna i Amerika. Jag tycker inte om min plats, men jag känner i alla fall tillfredsställelse över att uppfylla min plikt, och därför bör jag inte beklaga mig. Jag skulle bara vilja kunna undervisa med samma glädje som ni.

— Det tror jag ni skulle göra, om ni hade Laurie till lärjunge. Det kommer att kosta på mig mycket att skiljas från honom nästa år, sade Brooke, ivrigt sysselsatt med att borra ett hål i marken.

— Skall han börja på gymnasiet då? frågade Margrets läppar och hennes ögon tillade: Hur skall det sedan bli för er?

— Ja, det är hög tid att han börjar där, ty han är nästan färdig till inträde, och när jag skilts från honom ger jag mig till soldat.

— Det gläder mig! utbrast Margret. Jag tycker att varje ung man borde handla på samma sätt, fast det är svårt för mödrar och systrar, som få stanna hemma, tillade hon sorgset.

— Jag har ingendera delen och bara några få vänner som bekymra sig om huruvida jag är död eller levande, sade Brooke nästan bittert, medan han av tankspriddhet lade den vissnade rosen i det hål han gjort och myllade igen det som om det varit en grav.

— Laurie och hans farfar komma att sakna er mycket, och det skulle göra oss mycket ont, om vi finge höra att någon olycka hänt er, sade Margret hjärtligt.

— Tack för era vänliga ord, började Brooke och gav henne en varm blick, men innan han hann tala till punkt, kom Edvard framguppande på den gamla hästen för att visa sin ryttarskicklighet för de unga damerna, och så yppades ej något mer tillfälle den dagen för Brooke att fortsätta samtalet med Margret.

— Tycker ni inte det är roligt att rida? frågade Grace Amy, medan de vilade sig, sedan man sprungit fältet runt med Edvard i spetsen.