Hannas arkiv utgjordes av ett gammalt tennkök, som var upphängt på väggen. Där gömde hon sina papper och några få böcker, så att de skulle vara i säkerhet för hennes kamrat, katten, vilken, liksom hon, hade en så stor smak för litteraturen, att hon ej visste ett större nöje än att sörja för spridning av de böcker hon kom över, vilka hon till och med slukade och formligen försökte äta upp bladvis. Ur detta gömställe framtog Hanna nu ett annat manuskript, och efter att ha stoppat båda pappersrullarna i sin ficka, smög hon sig tyst och varsamt utför trappan, lämnande sina vänner att i all sköns ro få tugga på hennes pennor och smaka på bläcket.
Så ljudlöst som möjligt tog hon på sig hatt och kappa, kröp upp i ett fönster på husets baksida, ut på taket av en lång utbyggnad, hoppade ned på gräsvallen och tog en omväg ut på gatan. En gång väl där, stannade hon för att hämta andan, hejdade en passerande omnibus, vari hon rullade iväg till staden med mycket förnöjd, men på samma gång hemlighetsfull uppsyn.
Om någon givit akt på Hanna, skulle han ha funnit hennes rörelser i hög grad besynnerliga, ty sedan hon stigit ur omnibusen, vandrade hon av med långa steg tills hon efter något letande kom till ett hus vid en livligt trafikerad gata. Nu gick hon in genom porten, kastade ögonen uppåt de smutsiga trappstegen, och sedan hon stått orörlig en stund, skyndade hon plötsligt ut på gatan och avlägsnade sig några steg lika fort som hon kommit. Denna manöver upprepade hon ett par gånger, till stor förnöjelse för en ung herre med svarta ögon, som låg i ett fönster i huset mittemot över gatan. Då Hanna återkom för tredje gången, stramade hon upp sig med en knyckning, drog ner hatten över ögonen och styrde kosan uppför trapporna med en min som om hon skulle låta dra ut alla sina tänder.
Bland andra skyltar, som prydde porten var även en tandläkares, och sedan den unge herrn mittemot ett