ögonblick betraktat ett par artificiella käkar, vilka långsamt öppnades och slötos för att dra de förbigåendes uppmärksamhet på två vita tandrader, kastade han på sig rocken, satte hatten på huvudet och skyndade ned för att ställa sig på post vid porten på andra sidan gatan, varvid han småleende sade för sig själv:
— Det är likt henne att komma ensam, men går doktorn för illa åt henne, så kan hon nog behöva någon som hjälper henne hem.
Efter tio minuter kom Hanna springande utför trapporna med blossande ansikte och såg ut som en som strax förut genomgått någon plågsam operation. Då hon fick se den unge herrn, såg hon allt utom angenämt överraskad ut och gick förbi honom efter en lätt hälsning med huvudet, men han följde efter henne och frågade med deltagande min:
— Var det mycket svårt?
— Ånej.
— Det gick raskt för er?
— Ja, Gud ske lov!
— Varför gick ni dit ensam?
— Ville inte att någon skulle veta av det.
— Ni är den konstigaste människa jag någonsin sett. Hur många gjorde ni er av med?
Hanna stirrade på sin vän som om hon inte förstått honom och började därefter skratta liksom om han sagt någonting ofantligt roligt.
— Jag hade med mig två stycken som jag ville bli av med, men jag måste ge mig till tåls en vecka.
— Vad skrattar ni åt? Nu har ni bestämt något fuffens för er, Hanna, sade Laurie och såg mäkta nyfiken ut.
— Och ni med. Vad hade ni, min gunstig herre, att göra däruppe på biljarden?
— Ber om förlåtelse, hennes nåd, där är inte någon biljard utan ett gymnastiskt institut, och jag höll på att ta en lektion i fäktning.
