Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
205
UNGA KVINNOR

— Det var roligt att höra!

— Varför då?

— Då kan jag få lära mig konsten av er, och när vi skola spela Hamlet, får ni bli Laertes, och så skola vi göra något riktigt fint av fäktscenen.

Laurie brast nu ut i ett hjärtligt skratt och kom några förbigående att mot sin vilja småle.

— Det skall jag lära er, antingen det blir något av med Hamlet eller ej. Det är så roligt och kommer att stärka edra krafter duktigt. Men jag tror att ni hade ännu ett skäl till att så där bestämt säga: Det var roligt att höra! Är det inte så?

— Nej, jag var så glad över att ni inte var på biljarden, för jag hoppas att ni aldrig besöker sådana. Det gör ni väl inte?

— Nej, bara ibland.

— Låt bli det alldeles.

— Det är ju inte något ont i det, Hanna. Biljard har jag hemma, men det är inte roligt att spela, om man inte har goda medspelare, och då jag tycker så mycket om att spela biljard, går jag ibland ditupp och tar mig ett parti med Edvard Moffat eller någon av de andra kamraterna.

— Snälla Laurie, det var ledsamt att höra, ty ni kommer att tycka om det allt mer och mer och förlorar både tid och pengar och blir som andra otäcka pojkar. Jag hoppas att ni tänker på ert anseende och gör edra vänner glädje, sade Hanna och skakade hans hand.

— Kan man inte roa sig ibland på ett oskyldigt sätt utan att mista sitt anseende? frågade Laurie och såg stött ut.

— Det beror på hur och var man gör det. Jag kan inte med Edvard och hans bekanta och tycker att ni borde hålla er undan från dem. Mamma vill inte att han skall umgås hemma, fast han så gärna vill komma och hälsa på oss, och om ni blev likadan som han, så skulle