Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
206
LOUISA M. ALCOTT

hon inte vilja att vi roade oss tillsammans såsom vi nu göra.

— Inte? frågade Laurie oroligt.

— Nej, hon kan inte med snobbar till pojkar och skulle hellre stänga in oss i sina stora pappaskar än låta oss vara tillsammans med sådana.

— Å, än behöver hon icke anlita askarna, ty jag är inte alls någon snobb och tänker inte heller bli det, men jag tycker om att vifta lite på mig ibland, bara oskyldigt förstås. Gör inte ni det också?

— Jo, visst. Det säger ingen något om. Vifta därför på bara, men skena inte över skacklarna. Lovar ni mig det, ty annars blir det slut med alla våra glada stunder!

— Jag skall bli ett dubbelrenat helgon!

— Helgon kan jag inte lida; var helt simpelt en naturlig och hygglig pojke, så skola vi aldrig övergiva er. Jag vet inte vad jag toge mig till, om ni gjorde liksom unge King. Han hade pengar i överflöd och visste inte hur han skulle göra av med dem, och därför började han dricka och spela och rymde så, sedan han förfalskat sin fars namn, tror jag, och blev en eländig stackare.

— Och ni tror att jag skulle kunna göra på samma sätt? Mycket förbunden.

— Nej, nej, snälla Laurie, det tror jag visst inte! Men jag har hört sägas, att pengar äro en så stor frestelse, och därför önskar jag ibland att ni vore fattig; då skulle jag aldrig vara orolig.

— Är ni orolig för min skull, Hanna?

— Ja, litet, när ni ser dyster och missnöjd ut, som ni gör ibland, ty ni har fått en så stark vilja, så att om ni en gång skulle komma in på avvägar, är jag rädd för att det bleve svårt att få er att vända om igen.

Under några minuter gick Laurie tyst vid Hannas sida, och medan hon betraktade sin vän, önskade hon