att hon aldrig börjat detta samtal, ty ehuru på Lauries läppar spelade ett småleende över hennes varningar, lästes blott missnöje i hans blickar.
— Tänker ni undfägna mig med moralkakor hela vägen tills vi komma hem? frågade han efter en stund.
— Nej, bevars! Varför frågar ni det?
— Jo, om ni ämnar det, så sätter jag mig upp i en omnibus, men låter ni bli det, så skall jag göra er sällskap och berätta något mycket roligt.
— Jag skall inte hålla några föreläsningar mer och vill rysligt gärna höra vad ni har att berätta.
— Nå, det var bra, låt oss gå på då. Det är en hemlighet, och om jag talar om den för er, måste ni berätta en för mig.
— Jag har ingen att tala om, svarade Hanna men tystnade tvärt, då hon kom ihåg att hon hade en i alla fall.
— Medgiv, att ni har en; ni kan inte dölja någonting; se så, fram med den nu, annars tiger jag med min! utbrast Laurie.
— Är det någonting med er hemlighet?
— Jo, det är säkert, det! Det är fråga om bekanta till er, och så roligt det är sen! Ni får lov att höra den. Jag har hela tiden varit på vippen att tala om den för er. Seså, börja nu!
— Lovar ni att inte säga ett enda ord om det hemma?
— Inte ett enda ord.
— Och att inte skratta ut mig på ryggen?
— Det gör jag aldrig.
— Jo, det gör ni. Ni tar reda på allt vad ni vill om folk. Jag vet inte hur ni bär er åt, men ni är född att ställa er in.
— Tackar för komplimangen. Men elda på nu!
— Jo, jag har lämnat två noveller till en tidnings-
