klapp på Amys axel, vilken retade henne mer än att hon låtit övertala sig.
Nu kommo Margret och Hanna nedspringande för att med egna ögon övertyga sig om det skedda underverket, och Amy, som tyckte sig göra en utomordentlig självuppoffring, lovade att bege sig till faster March, om doktorn sade att Betty skulle bli sjuk.
— Hur är det med det lilla sockergrynet? frågade Laurie, ty Betty var hans förklarade gunstling och han kände sig oroligare för henne än han ville visa.
— Hon ligger i mammas säng och mår litet bättre nu. Den lilla gossens död har tagit henne djupt, men jag tror att hon bara förkylt sig. Elsa säger att hon tror det, men hon ser orolig ut, och det gör mig ängslig, svarade Margret
— En sådan jämmerdal denna världen är! sade Hanna och trädde fingrarna genom det stubbade håret. Vi ha knappt kommit ur den ena förargelsen förrän vi råka ut för en annan Det tycks vara alldeles förgjort sen mamma for bort.
— Men borsta då inte upp er till ett piggsvin heller, det är inte lönt. Gör i ordning er peruk, Hanna, och säg om jag skall telegrafera till er mor eller hjälpa er med något, bad Laurie, som alltid med missnöjda blickar betraktat sin väninnas förlust av det enda vackra hon kunde skryta med.
— Det är just vad som jag inte är ense med mig själv om, sade Margret. Jag tror att vi borde underrätta henne, om Betty verkligen skulle bli sämre, men Elsa säger att vi inte skola det, ty mamma kan inte resa från pappa, och det skulle bara oroa dem. Betty lär inte bli sjuk länge, och Elsa vet fullkomligt vad som är att göra och mamma sade ju att vi skulle lita oss till henne, så vi få väl göra det, fast jag tycker att det borde vara jag som skulle bestämma om den saken, när mamma inte är hemma.
