var också en af de upplänningar, som mer ofta fick mottaga prinsens inbjudningar till sitt hem. Hos Hwasser träffades de också och rökte sig illamående på »gubbens» långpipor, enligt hvad det förmäles.[1] På tal om de vackra stora kullorna från Mora, så må det i sanningens namn medgifvas, att till dem inskränkte sig icke Nyboms bekantskaper inom det täcka könet. Han berättar därom på gamla dagar: »Ja, alla mina flickor! — det var kvinnor det — God, hvad de voro vackra emot nu. Ja, vår Herre vet att hushålla, han slösar inte; och så snälla de voro! — Och det märkvärdiga var, att om jag älskade en flicka bara i tre månader, så blef hon strax borgmästarinna — de’ ä’ borgmästarinnor allesamman! — Och jag var alltid med på bröllopet — och jag var lika glad — och lika goda vänner voro vi ändå; flera af dem skrifva ännu till mig och många af deras döttrar har jag besjungit.» —
Efter att under cirka 8 års tid resultatlöst vegeterat i Upsala, afbröt Nybom sin vistelse där och fick sitt hem hos prosten Rollin i Vassunda, hvarest hans vänner hoppades, att han i lugn och ro skulle taga sin examen. Men Vassunda låg för nära Upsala, och det var för mycket af vår och sång i tiden, för att Nybom skulle kunna sitta stilla vid böckerna hemma i prästgården. Vännerna i Upsala ville nog också gärna ha honom med sig i sina glada lag, och nationen önskar fortfarande hans verser vid alla möjliga tillfällen. Så kommo därtill de politiska strömningarna, Danmarks kamp 1848, februarirevolutionen och annat, som gaf Nybom nytt sångstoff. Den af dåtiden oerhördt beundrade dikten, »Så säga Sveriges studenter», härstammar från året 1848. Eftervärlden har bevarat en liten för tiden synnerligen betecknande
- ↑ Hjärne, a. a.
