90
i det sista besökte honom de gyllene minnena från fordom och med Glunten kunde han säga.
»Våren är flydd, men med glödande runor
hela dess härliga saga finns kvar.»
Och kanske med vemod tillägga: »skrifven i hjärtats djup, ack, med en rosentagg».
Samma år som Nybom lämnade Upsala, gjorde nationen ännu en stor förlust i prins Gustafs snara och oväntade bortgång. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att samma år såg dem försvinna från Upsala och nationens horisont, och det blef länge kallt och tomt efter dem i studenternas värld. Uplands nation firade den 13 november 1852 en vacker och gripande minnesfest öfver prins Gustaf. Den omsorgsfullhet, hvarmed nationen förberedde denna fest, är ett slående uttryck för dess djupa smärta vid underrättelsen om den älskade ungdomsfurstens bortgång. Det är mindre en hyllning till minnet af en bortgången medlem af Sveriges konungahus än till minnet af en älskad kamrat och vän, hvars utomordentliga begåfning och ädla karaktär länge stått omstrålad af en nästan ideal glans. Till festen var akademiens hela lärarkår inbjuden. I den vackert dekorerade, med svarta draperier klädda nationssalen, mot hvars mörka sammetsgrund de många ljusen i nationens nyanskaffade vackra kristallkronor bröto sig i underbara ljusreflexer, höll docenten Jakob Theodor Hagberg minnestalet. Här afsjöngos också Nyboms på
