uppträdt som talare mot landets tryckfrihet? När vår Herre sagt: varde ljus! så må ingen, icke ens en professor säga: Varde mörker!» Längre hann talaren icke, förrän han träffad af en knuten näfve störtade till marken. Det saknar icke sitt intresse att höra, att den unge frihetskämpen bar namnet August Blanche. Med den rörlighet, som utmärker ungdomen i allmänhet och den akademiska i synnerhet, sker emellertid snart nog ett allmänt omslag, så att Geijers två år därefter inträffade »affall» t. o. m . med jubel mottogs af studenterna. Det är mot bakgrunden af dessa förändringar i politiska tänkesätt, som skandinavismen bör ses för att rätt förstås.
Det fanns gifvetvis icke på långt när samma förutsättningar, hvarken yttre eller inre, för den skandinaviska rörelsens växt i Upsala som i Lund. Vi finna också, att flera år efter det skandinavismen gått i blom där nere i Skåne, står man ännu frågande och tvekande i Upsala. Med det nordiska naturforskaremötet i Stockholm 1842 skedde en förändring. Geijer, som vid underrättelsen om Fredrikshamnsfreden och Finlands förlust 1809 med tanken på den gemensamma fienden i öster skref: »Nu skulle jag vilja bjuda handen till en ny Kalmarunion. De svage med gemensamma intressen måste söka sin styrka i förening»,[1] sänder till det ofvannämnda mötet sin hälsning med följande rader:
»Må forna öden skiljt oss åt
och än vi skilda bli!
I andens kraft, på sanningens stråt
dock bröder äro vi.»
- ↑ Uttrycket förekommer ej. enligt Warburg, i originalbrefvet af år 1809 utan är af Geijer tillagdt år 1834, Schuck-Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV, s. 70, noten.
