som om det skulle komma att upphöra redan år 1870, då Mesterton till landsmännens häpnad afsade sig inspektoratet. Saken var nämligen den, att Mesterton, som det nämnda året var rector magnificus, af studentkåren ej erhöll den sedvanliga majuppvaktningen och därför »ej ansåge sig längre vara lämplig såsom högste styresman för en del af denna kår».
Efter en längre diskussion, hvarunder enstämmigt framhölls önskvärdheten och nödvändigheten af att söka förmå professor Mesterton att återtaga sin afsägelse, beslöt nationen sig för att tillställa sin inspektor en sympatiadress, i hvilken man tog afstånd från den öfriga studentkårens handlingssätt och uttryckte sin lifliga önskan om, att Mesterton måtte återtaga sin afsägelse. Detta skedde också, och den lilla episoden kvarlämnar icke ens skuggan af några missförstånd mellan inspektor och landsmännen. Under hela denna trettioåriga period sköter också Mesterton utan afbrott sitt inspektorat, endast med en kort tids interregnum för år 1864, då till följd af en Mestertons utländska resa professor O. M. Th. Rabenius fungerar som proinspektor. Det hörde till sällsyntheten, att Mesterton saknades vid någon nationens sammankomst, och var han af sjukdom eller trängande göromål förhindrad att närvara, lät han alltid genom kurator framföra sin hjärtliga hälsning till landsmännen. Intresset för de allvarligare och kräfvande uppgifterna af nationslifvet öfvervägde icke hans intresse för de mer glada och nöjsamma sidorna häraf. Särskildt den teatraliska konsten ägde i honom en varm vän, och det behöfver icke göras någon
hemlighet af, att Mesterton mer än någon annan förstod
