bildningsmedel, vore det utan tvifvel franskan. 2) Akademien blir i våra dagar alltmer en examensinstitution och motsvarar sålunda ej sitt ändamål. För de närmast följande åren saknas teser, men 1863 börja anteckningarna i talöfningsprotokollen på nytt. Vid talöfningen den 17 oktober 1863 är frih. Aug. Stjernstedt respondens med följande teser. 1) Vi våga påstå, att en opartisk undersökning af Carl XII:s historia måste bringa forskaren att erkänna, det han såsom människa, regent och konung ej kan sättas stort högre än en Gustaf IV Adolf. 2) Schillers lyriska dikter anse vi böra sättas framför Goethes, om man undantager den senares ballader. 3) Bör Ernst Renans bok Jesu lefnad fördömas? Vi våga svara härpå, att han har rätt i hufvudsaken i sin uppfattning af Jesu person, fast somliga af hans i boken uttalade rent subjektiva åsikter böra förkastas och att han alldeles ej förtjänar den tillvitelsen, som somliga göra honom, att hans bok är ett lömskt anfall på kristendomen.
Stjernstedts något vågade tes om Carl XII togs redan vid nästa disputationsakt upp igen under annan formulering: Utan allt tvifvel står Carl XII såsom människa och regent så långt framom Gustaf IV Adolf, att någon jämförelse dem emellan icke ens bör kunna komma i fråga. Den 14 november 1863 är Wilh. Henschen respondens med ett flertal teser, bland hvilka vi uppmärksamma följande, 1) Då ej mindre mänskligheten än hvarje särskild individ har sin organiska utveckling, så anse vi, såväl på grund häraf som med anledning af historiens vittnesbörd, att de liberala tendenserna både böra och måste besegra de reaktionära. 2) Den reformation, hvilken vi, såsom oss synes, nu gå till mötes, och hvars hufvudsakliga karaktär torde vara, att den gör gällande individens betydelse och rättighet gentemot det allmänna, utgör ett i hög grad behöfligt komplement till sextonde
