värd. Ur vinkällaren kom rhenskt och champagne, det smakade läskigt och friskt på morgonen, och det hölls tal från bänkar och bord, och hurraropen gåfvo eko långt nere i staden under ens fötter. Vårmorgonens skönhet göt sitt särskilda skimmer kring taflan däruppe. Fåglarna i träden började sjunga. Där ute låg slätten, och man såg solen glänsa i kopparn på Danmarks kyrkotak. — Den som var med glömmer det aldrig.
Den andra festen, på hvilken jag tänkte, ägnades Östanå-excellensen Erik Gustaf Boström. Den har naturligtvis icke många drag gemensamma med den förra — festföremålen voro så helt olika — men må ändå här ihågkommas. Erik Gustaf Boström, själf student af Uplands nation 1861, blef nationens hedersledamot år 1900 och besökte oss samma höst vid mårtengåsfesten. Det var spex som vanligt, denna gång mer än vanligt utmanande, och det sägs, att nationens pampar voro mycket oroliga. Till sexan på Gästis hade åtskilliga hedersledamöter infunnit sig, och de voro närvarande äfven under den följande zwycken på nationen. Till denna hade man spart talens långa rad. Förste kurator W. E. Johansson talade för hedersgästen, hvarpå denne svarade i ett långt, genom sin tyngd och sitt robusta enkla allvar verkande anförande om den starka manliga viljans betydelse för karaktärsutbildningen och lyckan i lifvet. Med sin egen ungdoms brister i det afseendet under studentåren i Upsala lär Boström vid samma tillfälle ha hållit en nog så sträng räfst.
En man, åtminstone i fråga om karaktärens helgjutna stöpning lik Boström, var ärkebiskopen A. N. Sundberg. Han sågs icke så sällan vid nationens fester, äfven om man förstår, att hans myndiga prelatväsen icke gärna harmonierade med den ungdomliga uppsluppenheten vid sådana tillfällen. Med den fruktan och vördnad, mången
