206
student redan som skolpojke lärt sig hysa för honom, parade sig äfven en viss beundran, hvarför hans bortgång den 2 februari 1900 nog också kändes inom Uplands nation, hvars förste hedersledamot han var. Landskapet den 10 februari är ägnadt hans minne, då professor Tullberg tecknar hans runa. De forna sorgefesterna inom nationen äro förbi, men ännu kan det bli en stunds stor och tyst samling inför minnet af de stora hädangångna. Måhända kan här inskjutas några ord om den säregna högtidsakt, hvarmed Uplands nation hugfäste minnet af sina egna bortgångna den 27 september 1902 genom att på nationsgrafven resa den enkla minnesvård, som ännu står där.
Det finnes i våra häfder knappast någon mera segsliten fråga än denna, ingen som varit tidigare uppe i diskussionen, ingen som längre fått vänta på sin lösning. Det har icke varit vilja som saknats, eller pietet inför de döda kamraternas minne. Tvärtom! Nog märker man, att hjärtan och tankar ha sysslat med saken, men det har felats pengar. De lefvande ha först måst hafva sitt — och så ha de döda fått vänta! Den grafplats, som nationen nu äger på Upsala kyrkogård, är helt visst icke det första åt dödens unga skördar hägnade hvilorummet. Troligen är det den fjärde i ordningen, som är i nationens ägo. Redan tidigt på 50-talet eller ännu längre tillbaka ägde Uplands nation en särskild grafplats. År 1858 har en ung landsman Törneros gått bort, och det klagas öfver, att man på grund af de täta dödsfallen inom nationen de senare åren icke kunde bereda honom en plats i nationens egen graf. Med anledning häraf besluta landsmännen att gå i författning om ny grafplats för att bereda den bortgångna kamraten och vännen den sista hvilan där. Redan 1861 uppdrager nationen åt sin andre kurator att ånyo inköpa en nationsgraf om sex platser. Mellan åren