står, danadt af den uppländska naturens egen hand. Det passar därför väl till minnesmärke öfver söner af Upland. Säkerligen sprängdes det löst från urberget och erhöll sin nuvarande form långt innan människa satt sin fot på uppländsk jord, och med all säkerhet skall det för generation efter generation under långa, långa tider bli en vård öfver upplänningar, som här fått sin sista hviloplats. Lika säkert är det ock, att vid denna sten många glada förhoppningar komma att grusas, många tårar komma att gjutas — till dess glömskan förr eller senare breder sin tunga täta slöja öfver de bortgångna, och endast namnen på stenen vittna om deras korta lifsgärning.
Visserligen kan det ju hända, att under årens och seklernas lopp bland de namn, som här komma att inristas, äfven kommer att finnas namnet på en och annan, som under en längre lefnadsdag hunnit förvärfva sig erkännande inom vidare kretsar, ja, inskrifva sitt namn i vetenskapens eller fäderneslandets historia. Många torde de dock ej blifva, åt dem resas ju i allmänhet särskilda vårdar. Men huru som helst därmed — Uplands nation reser denna minnessten icke med hänsyn till sam hällsställning eller utförda värf utan för att som en gärd af erkänsla och tacksamhet inom nationen hugfästa minnet af dem hon räknat eller kommer att räkna som sina, — för hvilka hon först öppnat sin varma famn på nationssalen och sedan den kalla grafven på kyrkogården.
Ja, kall är grafven, kall är vården, och