Byggnadsfrågan, som nu med många mellanstationer lyckligen bragts i hamn, var icke den enda praktiska angelägenhet, som i dessa tider lade beslag på nationens uppmärksamhet. Samtidigt är det åtskilliga inre organisationsfrågor, som, redan under föregående period bragta på tal, nu stiga fram med ökad myndighet och kräfva sin lösning. Den märkligaste reform under perioden, ja, kanske under hela vårt sekel är afskaffandet af alla nationsexamina. Att detta var Israel Hwassers verk, är höjdt öfver allt tvifvel. Ingen annan inom nationen hade vågat förgripa sig på en institution, som äfven om den kändes tryckande och besvärlig, dock fått öfver sig den ärevördiga glansen af en sekelgammal helgd, och ingen annan hade väl heller både inom nationen och hos universitetsmyndigheterna förmått skapa den starka stämning, inför hvars bestämda vilja examensinstitutionen föll. Det var alltså icke bara en formell afskrifning af något som redan nu kommit ur bruk eller af sig själft var dömdt att dö, utan något som man med ett modärnt slagord kunde kalla ett stycke kulturkamp mot föråldrade, ännu i sin höga ålderdom aktningsbjudande bildningsideal. Den motivering, som Hwasser ger för sitt yrkande på nationsexaminas afskaffande, skänker den rätta belysningen åt hans sträfvanden. »Han vore», heter det den 4 juni 1831, då frågan väcktes till lif, »öfvertygad derom, att ett idkeligt examinerande snarare tillbakahåller än befrämjar vettenskapliga framsteg och alt hvad de s. k . nationsexamina särskildt beträffar, dessa, med afseende på tiden, då de tagas, och den mängd af olikartade kunskapsämnen de omfatta, äga något verkligen störande för en sjelfständig och fri utbildning.» I detta dubbla kraf på koncentration och frihet i det vetenskapliga studiet ligger Hwassers nya bildningsideal. Det var till andlig myndighet och själfständighet han ville fostra den ungdom, som stod under
