nöjd med att ändra och lappa på verket från föregående tider; nu bygges det medvetet och planmässigt på framtidens byggnad. Det var icke bara den yttre nationsbyggnaden, som under dessa år fick den slutliga form, hvari vi igenkänna den än i dag, äfven nationens inre struktur är på alla väsentliga punkter i sin grundritning en skapelse af dessa tider, och Hwasser är byggmästaren.
Ett led i det Hwasserska reformprogrammet var äfven de samtidigt med nationsexaminas afskaffande förändrade eller nya bestämmelserna för kollektstipendiernas utdelning. Det nya förslaget framlades första gången på nationens bord den 4 juni 1831, diskuterades på landskapet den 5 oktober 1831, och sedan full enighet om de omstridda punkterna uppnåtts, remitterades ärendet till domkapitlet, som därpå genast gaf sin stadfästelse.
Det var tvänne hufvudsynpunkter, som enligt Hwassers mening borde vara afgörande vid stipendiernas utdelning, den ena sökandens vetenskapliga meriter, den andra hans behof af hjälp. För att ge rättvisa åt bägge krafven fördelades de trettio kollektstipendierna i två grupper — totalsumman af dem alla uppgick till 300 Rd. bco. Den ena summan å 200 Rd. bco skulle fördelas på sex stipendier, för hvars erhållande den sökande hade att genom en disputation eller afhandling meritera sig i ettdera af följande ämnen, teologi, grekiska, latin, historia, matematik och naturalhistoria. De återstående hundra riksdalerna skulle lika fördelas på tio stipendier att utdelas åt behöfvande landsmän.
Redan tidigt hade Hwasser haft blicken öppen för den vanvård, hvari det svenska språket befann sig, till stor del på grund af det allt behärskande latinherraväldet. Redan då han höll sin inträdesföreläsning som professor i Åbo kände han, »huru tungt och tryckande bruket af latinet som skrif- och talspråk rufvar öfver det
