60
akademiska lifvet. — Då mannahjertat sväller af kärlek och nit, och tanken lyfter sina vingar upp emot ljusets högre rymder, då känner man modersmålets lefvande expensivkraft, hur tunga de romerska bojorna äro och huru omöjligt det är att flyga med fjettrade vingar».
Och när Hwasser längre fram i tiden år 1845 skulle författa några akademiska rektorsprogram, förekommer i ett bref till professor Ilmoni i Helsingfors följande karaktäristiska dialog mellan författaren och hans tankar: »skrif dem på latin; dertill behöfves inga tankar. Ju trivialare dess bättre, och se bara till att inga andra glosor användes än sådana, som äro väl utnötta och klassiska».[1] Mellan dessa bägge uttalanden faller Hwassers inspektorat, och det var att vänta, att Hwasser äfven på denna punkt skulle veta att göra sin reformvänlighet gällande. Så sker också. Men äfven här gällde det att rasera ett stycke gammal fördom. Vi erinra oss från ett föregående kapitel, att talöfningarna och föredragen numera hållas på svenska, medan de gamla disputationerna fortfarande hållas på latin. Dock är att märka, att de förra, talöfningarna och föredragen, dock äro mindre ofta förekommande, än de latinska disputationskonventen, som regelbundet hållas hvarje vecka och äro obligatoriska. Mera försiktigt går nu Hwasser tillväga än vid genomförandet af andra reformer.
De gamla latinska disputationskonventen blifva icke formaliter afskaffade, men bli icke längre enhvar landsmans plikt som förr. Ville någon frivilligt åtaga sig »partes», så fick han det, men språket behöfver icke nödvändigt vara latin — stipuleras den 1 mars 1833.
Men ett ännu kraftigare dråpslag riktas mot dessa latinska disputationskonvent genom ett af Hwasser väckt
- ↑ Hwasser, Valda skrifter I, s. 210.
