och af nationen antaget förslag om en helt ny form för dylika samkväm. Landsmännen samlas en gång i veckan på nationssalen för att genom svenska talöfningar och uppläsningar af smärre afhandlingar uppmuntra hvarandra till ömsesidiga studier och genom utbyte af idéer befordra hvarandras allsidiga utbildning. Med denna nya form af ideella och vetenskapliga samkväm kunde de latinska talöfningarna icke längre täfla, och snart försvinna de alldeles efter en lång och ärofull historia ur våra häfder. Ämnena för de nyinrättade svenska talöfningarna, som af landsmännen omfattas med mycket stort intresse, bestämmas oftast af Hwasser själf. Sålunda diskuterades med anledning af den nyss firade minnesfesten 1832 om Gustaf II Adolfs historia och hans förhållande till framtid och eftervärld. En annan termin utvaldes till diskussionsämne, också på Hwassers förslag: »Den romerska litteraturen och hvad som karakteriserar den i jemförelse med den grekiska och den moderna, det inflytande den haft på kulturen och det, som utmärker särskilda författare i den». Som den talets och formens mästare Hwasser själf var, måste det gifvetvis ha legat honom synnerligen varmt om hjärtat, att landsmännen flitigt öfvade sig i behandlingen af det svenska modersmålet. För att mera direkt uppmuntra härtill stiftade han våren 1831 ett litterärt pris å 50 Rd. B:co att »terminligen utdelas till författaren af det stilprof, vare sig öfversättning från något lefvande språk eller en originalafhandling, som bland de täflande befanns vara det bästa». Stipendiet ifråga blef snart ett skaldepris och innehades från vårterminen 1836 af den unge nationsskalden Johan Nybom, som då täflade med en dikt: »Katarina Månsdotters sista stunder på Ljuxala».[1]
- ↑ Ej upptagen i Samlade dikter.
